Det stora i det lilla

Jag är uppvuxen i en skolverkstad. Pappa var tekniklärare och med det följde en hel uppsättning förmåner, bara man skötte det snyggt. Det var ändå kommunal verksamhet och samhället inte större än att snacket kunde börja gå.

Där fanns fyra svarvar, smörjgrop, muffelugn, skruvstycken, fyllda verktygslådor, en kallsåg, en fräs, en planslip, gas- och elsvets och en hydraulisk press vi döpte till Kalle Anka baserat på det roande ljud den gav ifrån sig när man släppte på hydraultrycket.
Jag kan än idag återkalla den ljuvliga, oljiga doften av skärvätska och sotiga svetslågor (innan man fått in snitsen med syrgasen).

Mest av allt älskade jag känslan av att precis allt var möjligt att tillverka. Inte för att just jag kom att göra det. Efter barndomsåren, då jag och brorsan mest gick och fingrade nyfiket på verktygen, kom jag så långt som till svarvning och hårdlödning. I tonåren lånade vi nyckeln till skolan och tillbringade hela dagar på egen hand, en tid jag minns med välbehag. Jag kan hantera en bågfil korrekt och är det något pappa har lärt mig, både under och efter lektionstid, är det att alltid grada av vassa kanter.

Idag, vid 59 års ålder, bär jag med mig känslan av att vara en halvfigur när det kommer till den sorts händighet som odlas i en verkstad. En sorg kanske över att jag inte förkovrade mig tillräckligt på egen hand. Men med en pappa som kan allt, en storebror som kan allt och senare vänner som också kan allt blev det liksom aldrig aktuellt att på riktigt lära sig svets, fräsning, alla magiska verktyg, maskiner och tekniker. Jag har alltid känt en stark beundran inför dem som kan. Kanske också en gnutta avund.

Min roll blev projektledarens. Han med alla idéerna, säkert ett resultat av att under hela livet varit omgärdad av dådkraftiga händighetsorakel. Ordet projekt är svenskans allra vackraste, tätt följd av muffelugn förstås.

Under 1970-talet svepte en våg genom hobbyrum och skolverkstäder. Det skulle byggas minibajk. En mikromoped där grundreceptet var ett avkapat avgasrör till en lastbil som ram och tank i ett, ett bakhjul från en skottkärra med ett mopednav monterat och en mopedmotor som i aktuell skala framstod som gigantisk.

Eleverna på skolan behövde en mönstermoped och pappa byggde den till perfektion. Jag var med när vi lämnade in den för lackering hos Lacknisse, han hette så. Från hyllan plockade Nisse en slatt med ljusblå metallic och åstadkom ett kvalitetsjobb som står sig än idag. Lacken och mopeden i sig har fått utstå extrema påfrestningar, från de första körpassen som tioåring till ett otal sommarfester som samtliga, i ett givet ögonblick, ställt samma retoriska fråga: vi testar väl minimoppen? Det har gråtits och kraschats i staket. Buskage har rykt och knäleder fått stryk. Med en outslitlig Zündappmotor har minimoppen aldrig varit nödbedd att erbjuda spektakulära scener, bakhjulskörning har varit dess normalläge och jag vågar påstå att just jag är den enda som på djupet förstått att hantera dess egenheter och nycker. Jag må svetsa loppigt, men är oslagbar med bara ett skottkärrehjul i marken, en färdighet redan i tonåren då jag passerat 190 cm i strumplästen. En komisk syn har jag fått höra i efterhand.

Mitt magnum opus skulle bli en egen minimoped, bara ett nummer större, vilket kan låta som en motsättning. Jag hade ringat in alla nackdelar (really?) med den metallicblå och matade nu på i rollen som projektledare, med en modifierad baksving från en Husqvarna crosshoj och en omsvetsad MCB framgaffel. Skaffade en skivbroms från en flakmoped, stoppade en sadel i skinn. Kanske var det fusk, men teknikläraren, i sin roll som ömmande pappa, svetsade och svetsade. Plötsligt var det sommarlov och inte var mitt mästertycke till minimoped i närheten av att vara färdig.

Det är den fortfarande inte. Men den återkommer ständigt i en dagdröm svår att släppa: att köpa upp varenda minibajk där ute, kurera ett museum till ära för tekniklärarnas och deras elevers flit och händighet. Jag skulle arrangerade dessa mopedkrumelurer i en långsträckt fyravånings hylla från golv till tak. Den synen, den doften! Små nottecken, bildandes inte en harmonisk symfoni, men ett atonalt stycke konstmusik.

Det vore ett projekt.