Stela dämpare och gummiband

Två nedslag i Nymans sportiga mopedhistoria. Röda sadlar och plåtrikedom skiljer dem åt. Men de förenas i ett: en sällsynt vinglig bakdel.

Det går absolut att plugga in Nymans kompletta mopedpalett med alla varianter och avvikelser, modeller, märken, motoralternativ och smeknamn, säg 1955-66. Man kan också klippa James Joyce Odysseus på en långhelg, samt nöta in grundstegen i pasodoble och simultant lära sig det periodiska systemet.

I samma ögonblick man tror sig ha full koll på den svenska mopedhistorien dansar garanterat nya aktörer in och möblerar om scenen. Hur var det nu med Apollo? MCB? Husqvarna? Hur hängde allt samman i tornadon av ramar, baklysen och styrfästen? För att inte tala om sadlar.

Och nix. Inte heller denna gång kommer den exakta sanningen serveras. Det finns nämligen ingen, sedan kan alla självutnämnda experter stå där med vädrade pekfingrar. Det trycktes broschyrer på modeller som aldrig presenterades. Produktionsklara mopeder rullades in på mässor likt påfåglar och krokaner bara för att veckan efter förpassas till utvecklingsavdelningens skamvrå, osaliga mopedandar som kastar blyskuggor genom decennierna, lägger sig tungt över oss stackars mopedforskare som bara vill fånga in om så bara ett korn av fakta och sanning. Och det såldes högst verkliga mopeder som gjorde noll avtryck i litteraturen, inte ens i reservdelskatalogerna, de biblar som utgör vetenskapens urkällor. Med andra ord: allt det som gör mopedhistorien oöverträffad när det kommer till spänningshalt.

Mitt eget, enkelt ödmjuka, förhållningssätt till det hela är och förblir: nyfikenhet. Jag tillåter mig en skeptisk men vetgirig hållning. Och njuter av lyxen att bli överraskad om och om igen.

Som det här med raketologin. Den jag så ofta återvänder till. Här finns massor av underbar kunskap och sköna anomalier. Det handlar alltså om den fantastiska sportmopeden – lite slängigt benämnd Raketen – från Nymans i Uppsala, som trots företagsombildning och dekaltrimning ändå höll stilen hela vägen i mål.

Om någon grund kan sökas till denna särpräglade sport- och ungdomsmoped (även kallad lyxmoped för att nå en äldre målgrupp) går den att finna i Saxopeden, denna hedersknyffel till moped presenterad 1954. Användarvänlig Sachs 50, utmejslade proportioner och bra ergonomi. Så var den. Samtidigt enkel och rättfram. En pangmoped, som 1957 ”förbättrades” med en intrikat bakfjädring bestående av en stel pinne länkad till ett inbyggt gummielement i karossen. Det talades om ”flygmjuk körkomfort” i reklamen.

Det var inte sant.

Men helt plötsligt fanns ett attribut att bygga vidare på. En tuff detalj som gick att komplettera med andra tuffa detaljer. Som knallröd TT-sadel, kromade skärmstag och ett speedwaystyre (med fågelpinne). Runt bakdelen slingrade sig ett kromat ”starthandtag” syftandes på en något oklar tävlingssituation. Det enkla informationsbladet riktat till fartsugna grabbar trycktes 1957, troligen som ett hastigt framtaget komplement till det årets huvudbroschyr. Brådskan antyder att modellen var något av ett tomtebloss, ty redan i följande års broschyr är den omarbetad officiellt döpt till 1129. Alltjämt treväxlad, med knallröd sadel, men nu av tant- och farbrorsmodell.

Tvåfärgslackeringen är snäppet mer avancerad och det som i texten beskrivs som ”speedwaystyre” är på bilden bara lågt och rakt. Finns det ens en entydig definition av speedwaystyre? Priset var oförändrat 940 kronor. Oförändrad var även den jönsiga strålkastaren av universalmodell.

Dessa två sportmopeder var embryot till Raketen, som vi känner den. Björn Karlströms designdröm, fulländad 1961 med fotpinnar och Jetlinjen – ett präktigt raketutblås till baklykta. Den gemensamma nämnare är den tveksamma bakfjädringen, resten var på 1960-talsvis grundligt omarbetat med plåt, plåtveck, kåpor, portholes och inte minst det snyggaste av snyggstyren; strömlinjestyret som en gång för alla gjorde upp med dessa spretiga spagettiknippen av vajrar. Bara strålkastarens kromsarg är en skulptur i sig. Sportversionen (1151, en beteckning att lägga på minnet) hade liggande tank, och, ja inte så mycket mer.

Raket med svajig rumpa

Nytt stickprov, 1963 (alltså året) och flintabestyckade 1173 Sport. Nu hade marknadsavdelningens krav på ett högt styre fått konstruktionsavdelningen att gå upp i stabsläge, alternativt tagit kafferast. Designen ger inga direkta ledtrådar. Plåtsvepet kring styrstolpen fick en avslutande krombit framtagen i panik och de smäckra styrfästena var säkert snygga i sig men såg i sammanhanget bortkomna ut. Det hela toppades med en comeback ingen efterfrågat. Universalstrålkastaren. Placerad närmast i bröstkorgshöjd. De kromade standardskärmarna med kantig profil föreföll ha pressats på plats.

Sammanfattningsvis – en underbar moped!

Så här i efterhand.
Här gör man klokt i att stanna. För det kom faktiskt en sista dödsryckning 1965 i form av 921175 Sport. Raketbakdelen var bevisligen på plats men sammansmält med framdelen från en vardaglig Husqvarna. Tekniskt sett en förbättring på alla punkter, inte minst med riktig fjädring både fram – och bak! Men vi vet ju alla. En raket når inte omloppsbana utan lite svaj över rumpan, något som bara fejkade stötdämpare kopplade till två gummiband kan garantera.

Claes Johansson, mopedvän