Lagerlycka

Oljiga mopeddelar i röriga fyndlådor, nej tack. Det ska vara fint förpackad NOS av ädlaste sort. Men vad var det nu det betydde…

Det prasslar torrt. Doftar torrt. Dröjande fingertoppar vid fnasig kartong. En lätt strykning. Känslan av att kunna vidröra tid. En annan förnimmelse kommer över dig, den att du just är på väg att göra något otillåtet. Är myndigheter underrättade? Museer vidtalade? Men du är den utvalde. Indiana Jones bara utan piska. Ditt självpåtagna uppdrag är av största vikt för mänskligheten och det måste genomföras med rätt metodik, under närmast ceremoniella former. Och det måste verkställas innan någon annan hinner före.

Det handlar om att fynda, packa upp och undersöka och sedan omärkligt återförsluta och ställa in – ytterligare en NOS-grej i vitrinskåpet. New Old Stock, detta finsmakarord för oss invigda.

Föreställ dig mängden prylar som följer i spåren av samtliga sålda mopeder i Sverige, 1952-1982. För enkelhetens skull bortser vi från piratdelarna. Bort med dem. Fokus nu på alla originaldelar från alla möjliga svenska och utländska tillverkare, kartonglagda i logiska nummerserier på hyllor, säg 40 centimeter djupa. Kanske åtta hyllplan i höjd, och längden – vi hamnar in i nästa mopedgalax!

Antag att en halv promille av dessa mopeddelar överlevt i ouppackad form. En mindre andel av denna halva promille är på riktigt användbara, resten består av alla dessa stackars delar som någon aldrig efterfrågade. Skruvarna till sadlar och kåpor.

Stänklappen. Returfjädern nånstans, den som aldrig gick sönder och egentligen inte behövdes. Apelsingula glas till blinkers som alla 15-åringar med kraft omedelbart förpassade till soptunnan. NOS-delarna som helt i onödan färdats i hypersömn genom decennier, inlindade i papper och förhistorisk plast från 1957, 1968 eller 1980, de som aldrig fick visa vad de gick för. New Old Shit.

Men så kommer såna som du och jag. Indiana-killar med begränsad sjukdomsinsikt styrda av ett knippe vanföreställningar ingen utomstående nånsin kommer att förstå. Vi hugger in på buffén. Cirklar kring salustånden, vittjar loppislådorna. Uppfattningen av att Tradera är osportsligt har väl klingat av med åren, men sitter ändå i någonstans långt där bak i ryggmärgen.

Extremutövarna bygger paradisiska mopedbutiker i sina källare, att sitta och mysa i. Vi andra trycker bara in ytterligare in en töntpryl i ett bågnande vitrinskåp, och med lite tur har man, säg tre, likasinnade att förevisa dessa omistliga kulturskatter för. Alla håller masken. Alla vet spelets regler, när den djupaste formen av avundsjuka uttrycks med ett illa dolt hummande, vilket i sin tur bara triggar allas inre Indiana att ge sig ut på nya arkeologiska uppdrag. Och skulle moped-artrefakterna momentant tunnas ut där ute kan kan jag meddela att det går precis lika bra jobba parallellt med exotiska cykeldelar, giftklassade kemiska produkter relaterade till 1950-talets bilvård. Och för all del: gamla kartor. Hur det står till med min samling av mopedstrutar, hummar du? Tackar som frågar.

Den är utsökt och växer organiskt.

Fotnot: De ouppackade Puchdelarna tillhör Lasse Schylander på Mopedrenovering.se Utåt sett är han helt normal.