Ljudkänsla

Högt ljud kan betyda snabb moped. Men inte alltid trevlig moped. Dags att slå ett slag för ljudtrivsel – med inslag av lite rassel

Den som kört en cykel med bakmonterad Victoria eller Fuchs skulle säkert beskriva sången som härligt och mustigt, där är jag själv skyldig. Kom då ihåg att utsagan är subjektiv, av en mopedist med öronen på betryggande avstånd från avgaspipan. I Victorians fall, en utstuderat vacker sådan. En tändpuls för varje kolvslag och max 50 kubik ställer onekligen en del krav på anordningen i andra änden. Även när motorerna hamnade rätt i ramen var storleken på ljuddämparna i klass med solfattigt odlade slanggurkor. Risken för akut igensotning var minimal. Avgaserna sprutade ur dessa minimala rörstumpar med kraft och tog ljudpulser från helvetet med sig.

Bara det premiäråret, 1952, såldes uppemot 70 000 mopeder, alltså cyklar med påhängsmotorer. Därefter pekade kurvorna fortsatt uppåt med runt 100 000 sålda mopeder årligen under större delen av 1950-talet. Ingenjörsmödan kring detta jungfruliga fordon sträckte sig så långt som friktion, smörjning och bensintillförsel, sällan bromsar, och absolut inte ljuddämpning. Den sammanlagda ljudföroreningen med karavaner av mopedister till och från jobbet torde varit avsevärd, inte minst för oskyldiga trumhinnor längs vägen. I skarpt formulerade insändare beskrevs det hela som ett mopedelände, dessa ”nervslitande knattermaskiner”. Och snart kom ungdomarna med en allt annat än linjär körmetodik. Av och på. Runt runt. Rotekörning i klungor. Och så klart, trim och ryckta ljuddämpare. Högt ljud var placebo för hög fart, en sanning utmanad först i vår tid med en ökande andel elfordon i trafiken.

Industrin såg problemet och lade ner stora resurser på att dämpa oljudet. Det skulle vara tyst och diskret, samtidigt gällde det att inte tappa bort den där 0,8-hästkraften i processen. En trött moped var lika svår att sälja som en skrikig.

Monarks ingenjörer tog sig an problemet systematiskt och med stort allvar. Det tog sin tid. 1956 kunde man presentera radikalt tystare motorgång, ett resultat inte bara av det som kom ur avgasröret. Även insugningsljud kunde upplevas obehagligt i styrka och frekvens. Monark löste det hela genom att låta luften passera genom ramen. En elegant metod utan att tillföra mer vikt eller trycka in överdrivet stora luftfilter som riskerade att gro igen.

Här någonstans kultiverades mopedljudet. När avgas, insug och motorns egen mekaniska grundton bildade en behaglig ljudharmoni. Varje moped hade ett tydligt sväng, en urskiljbar identitet. Det kunde vara ett väsande, långt inifrån. En ljust flimrande ton på toppen. Fläktljud som en trygg fond, eller mumlande snarktoner på ett specifikt varvtal. Alla dessa fina nyanser och utmejslade personligheter som alltid riskerar att gå förlorade när trimdjävulen griper tag i mopedägaren.

Alla har sin egen ljudfavorit, inte sällan rotad redan i tonåren. Gilera GT är på min tredjeplats, det där kunniga väsandet som omedvetet utlöser en känsla av oförfalskad avundsjuka. Alla tuffa grabbar körde ju Gilera. Victoria MS50 för sin klara ton kommer tvåa. Den sjunger. Och ettan, alltid Sachs 50. Rasslet som berättar om att allt är som det ska och världen fortsätter att fungera oavsett.

Inget slår ljudet av en milt rasslande Sachs.