Den bästa svenska mopeden

Den bästa svenska mopeden kunde heta Maraton, Monark eller mest av allt Crescent. Compact är ikonen som hamnar högst upp på listan över den bästa svenska mopederna.

Vid de tillfällen jag håller föredrag om svensk mopedhistoria kommer ungefär samma typ av frågor upp från publiken. Först ett par tre angelägna mopedminnen nödtorftigt kamouflerade till frågor, följt av mannen som har en Jagaren, Mars eller något annat eklektiskt och nu vill veta var man köper en sidokåpa. Det kan duga med en begagnad. Bara färgen är rätt. Av tonfallet att döma utgör jag den allra sista livlinan efter decenniers jakt på den specifika plåtdelen. Frånvaro av kåpa i kombination med själva ältandet om densamma har naggat vänskapsband i kanten, fått äktenskap i gungning. Svaret är enkelt: sälj mopeden! På det sätt universum är konstruerat kommer rätt kåpa garanterat att dyka upp en vecka senare. Behåll mopeden och du kommer aldrig någonsin hitta rätt reservdelen ifråga.

Svaret är kanske inte vad Mars-mannen vill höra, men så blir det när det plockas ur den kunskapsbank åren inom mopedologin givit mig, allt det där om brytargap, årsmodellsspecifika mikroavvikelser och antal kugg i bakdrev. Allt det – som jag inte har en blekaste aning om. Jag kan avslöja att mina luckor i mopedkunskap även omfattar sådant som vilka förgasare som hör ihop med vilka motorer och exakt när Mustangfabriken införde fullnav.

När det behövs läser jag på maniskt i broschyrer, teknisk dokumentation och reservdelskataloger. Jag dubbelkollar med muntliga källor (och får inte sällan diametralt motsatta svar). Efterforskning – det finns inget roligare. Det är bara det att väldigt lite fastnar på det där naturliga sättet som när hjärnan var på topp, alltså vid 11 års ålder.

Vid min senaste föreläsning i Grästorps bibliotek fick jag fick jag en aldrig tidigare ställd fråga. En riktigt bra: ”Vad är en tjejmoped?”.

Begreppet hör hemma i den grabbiga och rätt osnygga delen av 15-åringens dåtida ordförråd. Det blev ett slingrigt resonemang om ”tjejracket” i brännboll (det allra bredaste) och en ”tjejmoped” – som något smålöjligt, otufft, oväxlat. Publikkontakten blev omedelbar och rolig, det gick att spinna vidare på olika mopedtillverkares havererade försök att locka till sig just tjejer med särskilda modeller, men än mer om hur man med ordval och bildspråk mot bättre vetande körde fast i muggiga könsföreställningar.

Först på 1970-talet märktes en viss kursändring, allra mest hos den spänstiga importören av Puch. De pratade om mopeder på ett nytt och inte lika grabbtöntigt vis.

Till slut mynnade svaren om ”tjejmoped” ut i en minst lika intressant frågeställning, den om vilken av alla svenska mopeder som faktiskt är bäst. Debatten lät inte vänta på sig. Falanger förde fjädring, limpor och blinkers på tal. Men till slut sade min inre 11-åring ifrån och serverade det odiskutabla svaret – och ingen kunde egentligen säga emot.

Så självklart. Den bästa svenska mopeden är Compact, oftast med förnamnet Crescent. En nonsensfri, kapabel klassiker, den mest tillverkade modellen svensk mopedhistoria, 1967-83. Runt 100 000 gjordes med viss variation i utförandet år för år. Nej, jag tänker inte redogöra för detaljerna. Den hade Sachs eller Flinta. Till och med Morini. Fot- eller handväxel, olika stora hjul vid olika tidpunkter. 50 CS kom med hallucinatoriskt avgasrör och uppåtsträvande ryggstöd. Golden Champ frestade med gjutna fälgar. Men alltid den geniala bananformade ramen full med bensin och ett tanklock under sadeln – en ingenjörstriumf.

Någon namngiven designer har jag inte lyckats spåra, ändå är det självklart att utnämna just Compact till tidernas designmoped. Den bästa funkismaskinen, lätt igenkännbar på håll. Mopeden som passade tuffa grabben, smarta tjejen, den praktiskt lagde familjefadern. Mammor körde Compact, och ingen tittade snett på någon annan. En ikon som aldrig någonsin kommer betraktas som omodern.

Och inte minst. Med en Compact slipper du ligga sömnlös om nätterna över saknade sidokåpor.